Hoecakes

Så fort jag är ensam utan något specifikt att tänka på går mina tankar till Sebastian. Jag vill helst inte att dom ska göra det för jag mår så himla dåligt om jag dwellar on it . Det är förstås svårt att tänka på något annat, han har inte ens varit död i en månad. Men förundras ändå att jag kan tänka på annat eller att jag kan skratta. Jag har börjar få panik över att glömma saker som han har sagt till mig, eller över att glömma bort hans röst.  Jag ser saker i huset såsom foton, blommor, fotöljen han satt på och jag blir kall inuti och känner genast av den där sorgen. Den är närvarande hela tiden och fångar tag i mig.  Om jag ser hans ansikte på byrån så kommer jag på mmm ja just det han är död. Man vet att det finns folk som kan förlora sina nära i då dom är unga, men man tror aldrig att man ska bli en utav dem. Nu är man en av de personerna  som man pratar om med medlidande och nyfikenhet.  Jag var precis likadan förut, men jag vill aldrig mer prata om någons olycka för nu vet jag hur det känns.

Sorgen kommer och går extra mycket vissa dagar, Detta är en sådan dag. Jag har även börjar känna av skolpaniken, och jag har skolarbeten som jag borde avsluta innan jag börjar skolan igen men varför ska jag behöva bry mig om religion och naturkunskap ? när jag mår så som jag gör.